En av de riktigt stora och klassiska debatterna inom ekonomisk-historisk forskning är: hur utvecklades levnadsförhållandena för arbetarklassen under industrialiseringen? Det klassiska fallet är Storbritannien. Den moderna debatten började med Clapham (1926) och rasade i flera decennier, åtminstone fram till 1990-talet. Förenklat kan man säga att det finns två huvudläger i debatten: "pessimisterna", som anser att arbetarklassens levnadsförhållanden försämrades under den första fasen av industrialisering med fallande reallöner och dåliga levnadsvillkor (föroreningar, dålig hälsa etc), och å andra sidan förstås "optimisterna" som tvärtom hävdar att också arbetarklassens levnadsstandard växte från början med industrialismen. Denna uppdelning överensstämde också i hög grad med teoretisk och metodologisk orientering: optimisterna tenderade att vara mer liberala politiskt sett och metodologiskt fokusera på löner och priser, dvs reallöner. Pessimisterna var ofta -- som Eric Hobsbawm -- mer marxistiskt influerade socialhistoriker som använde bredare mått på levnadsstandard.*
I detta inlägg går jag igenom en mängd studier från denna viktiga debatt.
I detta inlägg går jag igenom en mängd studier från denna viktiga debatt.
Flinn 1974
M.W. Flinn börjar sitt paper med att konstatera att reallönen inte är det enda måttet på välstånd men och att hävda (smått aggressivt, mot icke namngivna meningsmotståndare) att det är det överlägset viktigaste måttet:
"The problem remains to determine whether and to what extent workers benefited or suffered materially from the economic changes of the first stages of the Industrial Revolution." (306) För detta syfte bör man välja ett referensår som tydligt befinner sig före IR inträffar; föreslagsvis någon gång i mitten av 1700-talet, före de höga prisstegringarna under 1700-talets sista fjärdedel. IR har inget slut men det råder konsensus om att reallönerna ökade brett fr o m slutet av 1840-talet (jfr Allen 2009), och Flinn väljer därför det sena 40-talet som bortre jämförelsepunkt. Man bör också kolla på några år däremellan, och också här har Flinn klagomål: tidigare forskare har valt godtyckliga jämna år som "början" och "slut" på IR, 1780, 1790 och 1800 som början och 1830 eller 1850 som slut, och Flinn menar att detta är problematiskt, särskilt valet av 1800 då spannmålspriserna var rekordhöga vilket gör att reallönerna ser mycket låga ut för det året. (s 397) Givet de många korta kriserna utlösta av dåliga skördar menar Flinn att det inte är alls meningsfullt att diskutera kortsiktiga fluktuationer, åtminstone inte på 1700-talet.
Flinn menar att fluktuationer i reallöner under perioden beror mer på fluktuationer i priser än i nominallöner (397f). Utifrån detta ser han 1790-talet, då inflationen accelererar i samband med början på franska krigen, 1813 (prispeaken) och det tidiga 1820-talet, då prisfallen som varar till 1850 eller t o m till 1890 (enligt Landes 1969) börjar, som brytpunkter att beakta. De extrema prisåren 1812 och 1813 utesluts ur analysen, istället används snitt för 1809-11 och 1814-15 för att fånga pristoppen (s 399).
För priser 1750-1850 finns inte färre än tio serier -- Jevons, Sauerbeck, Silberling, Kondriateff, Tucker, Gillboy, Schumpeter, Rousseaus, Gayer-Rostow-Schwartz, och Phelps Brown och Hopkins. Olika reallöneforskare har använt olika prisserier.
Det har bråkats mycket om de olika indexens för- och nackdelar men de har empiriskt mycket gemensamt: ökande trend från tidiga 1790-talet, kortsiktig peak 1800, dito 1813, och i de flesta fall också 1818, 1825, 1839 och 1847. Indexen bygger på mellan 6 och 78 olika varor men bara i de två senaste, av Neale (1966) och Gourvish (1972), inkluderas hyra, och de täcker endast korta perioder under 1800-talet (s 403).
Med pengalöner möter man andra problem än med priserna. Här är de regionala skillnaderna större, och förändras dessutom över tid: i början av 1700-talet tjänade jordbruksarbetare i södra England mer än kollegorna i norr men 100 år senare hade detta förhållande förbytts då lönerna i norr pressats upp genom industrialiseringen (s 404). De tillgängliga löneskattningarna kommer nästan helt från två studier: Gilboy (1934) och Bowley och Wood (1898-1910). Gilboy presenterade ungefär 70 serier för löner på 1700-tlaet, mest för hantverkare men också några serier för grovarbetare (labourers). De flesta serierna kommer från institutionella arbetsgivare som sjukhus, universitet, katedraler och kommuner. I boken presenterar Gilboy inga index även om hon i en senare artikel presenterar två sådana: hantverkare i London och grovarbetare i Lancashire. Bowley och Wood skrev inte färre än 19 artiklar i Journal of the Royal Statistical Society med hundratals löneserier, kanske 1000. De täckte många olika yrken, med fin avgränsning för typ av arbete och nivå av kvalifikationer, och hade mycket bra geografisk täckning. "It is hardly surprising that in seventy years comparatively little has been done to add to these statistics". En del av serierna börjar under 1700-talets sista fjärdedel men de flesta börjar senare än så; "the figures are thin on the ground before the 1820s and 1830s". Ett annat problem är att få av serierna har årliga uppgifter; de flesta har för slumpmässiga år. (s 406) Ett annat problem är att serierna är så många att det blir opraktiskt, och skapandet av mer enhetliga index komplext. Några fler serier har också presenterats av Collier (1964) för bomullsarbetare, Hamtilton (1963) för Skottland, Gourvish (1972) tre korta serier, Neale (1966) grovarbetare i Bath 1780-1812 och 1832-44, Morgan (1971) skotska jordbruksarbetare på 1790-talet, och Bythell (1969) för textilarbetare 1795-1820 och 1814-41.
Flinn går över till reallöner. Före 1790 går det inte att säga mycket: löneserierna är för få, menar han. Mot tidigare forskning menar han att reallönerna under krigens och inflationens 1790-tal verkar ha klarat sig, med arbetarna i Bath som ett undantag. (s 408) 1812-13 eroderades reallönerna rejält av inflationen, men i övrigt menar han att inkallandet av 10 procent av den manliga arbetskraften till armén bidrog till att höja lönerna under krigsperioden. Efter 1810/14 vet vi mer och Flinn menar att reallönerna ökade, då priserna sjönk ca 25 procent, vilket observerades t ex av Thomas Tooke i ett anförande på The Political Economy Club 1833. Flinn menar dock att ökningarna under 1800-talets andra kvartal var rätt blygsamma, ca 1 procent per år. (s 409f)
I sina slutsatser diskuterar Flinn att vi inte vet om det efter 1813 skedde en omfördelning från högbetalda löntagare till lägre betalada (som de tillgängliga data handlar om) eller kanske en omfördelning från vinster till löner. Han konstaterar också två begränsningar i analysen i pappret: (1) arbetslösheten och säsongsvariationer i sysselsättningen har inte beaktats, och (2) endast löner av indiktorer på levnadsstandard har beaktats här.
M.W. Flinn börjar sitt paper med att konstatera att reallönen inte är det enda måttet på välstånd men och att hävda (smått aggressivt, mot icke namngivna meningsmotståndare) att det är det överlägset viktigaste måttet:
"even the briefest reflexion on the attitudes of the working classes themselves both throughout the last century and a half and at the present time will indicate that they themselves have never been in much doubt that it is the wage-level that matters above all else. A great many of the elements that are involved in "standard of living" depend directly on individual income levels, and many of the others can be shown to correlate closely with social income levels. The British working-man has always shown more direct interest in wage levels than he has in other ingredients in living standards like public health, housing, education, and social insurance, and historians of living standards would do well to follow his lead." (s 395)Även med fokus på en enda variabel finns många svårigheter i debatten, säger Flinn. En är att deltagarna valt olika perioder: Clapham (1926) framför allt 1794-1824, Ashton (1949) 1790-1830 och (1955) 1700-1800, Hobsbawm (1957) 1790-1850 och i praktiken i diskussionen om reallöner 1815-1840, Taylor (1960) 1780-1850, Hartwell (1961) 1800-50, och Williams (1966) 1750-1850. Flinn är också missnöjd med att flera författare använder 1815 som en brytpunkt och jämförelsepunkt: medan det var ett viktigt år i politisk historia var det inte det i reallönehistoria där det däremot var mitt inne i en period av hög volatilitet på priser och nominallöner, vilket gör det till en olämplig jämförelsepunkt (s 396). Flinn menar att prisutvecklingen 1750-1850 enkelt sammanfattat är en först uppåtgående sedan nedåtgående båge, med 1813 som höjdpunkt.
"The problem remains to determine whether and to what extent workers benefited or suffered materially from the economic changes of the first stages of the Industrial Revolution." (306) För detta syfte bör man välja ett referensår som tydligt befinner sig före IR inträffar; föreslagsvis någon gång i mitten av 1700-talet, före de höga prisstegringarna under 1700-talets sista fjärdedel. IR har inget slut men det råder konsensus om att reallönerna ökade brett fr o m slutet av 1840-talet (jfr Allen 2009), och Flinn väljer därför det sena 40-talet som bortre jämförelsepunkt. Man bör också kolla på några år däremellan, och också här har Flinn klagomål: tidigare forskare har valt godtyckliga jämna år som "början" och "slut" på IR, 1780, 1790 och 1800 som början och 1830 eller 1850 som slut, och Flinn menar att detta är problematiskt, särskilt valet av 1800 då spannmålspriserna var rekordhöga vilket gör att reallönerna ser mycket låga ut för det året. (s 397) Givet de många korta kriserna utlösta av dåliga skördar menar Flinn att det inte är alls meningsfullt att diskutera kortsiktiga fluktuationer, åtminstone inte på 1700-talet.
Flinn menar att fluktuationer i reallöner under perioden beror mer på fluktuationer i priser än i nominallöner (397f). Utifrån detta ser han 1790-talet, då inflationen accelererar i samband med början på franska krigen, 1813 (prispeaken) och det tidiga 1820-talet, då prisfallen som varar till 1850 eller t o m till 1890 (enligt Landes 1969) börjar, som brytpunkter att beakta. De extrema prisåren 1812 och 1813 utesluts ur analysen, istället används snitt för 1809-11 och 1814-15 för att fånga pristoppen (s 399).
För priser 1750-1850 finns inte färre än tio serier -- Jevons, Sauerbeck, Silberling, Kondriateff, Tucker, Gillboy, Schumpeter, Rousseaus, Gayer-Rostow-Schwartz, och Phelps Brown och Hopkins. Olika reallöneforskare har använt olika prisserier.
Det har bråkats mycket om de olika indexens för- och nackdelar men de har empiriskt mycket gemensamt: ökande trend från tidiga 1790-talet, kortsiktig peak 1800, dito 1813, och i de flesta fall också 1818, 1825, 1839 och 1847. Indexen bygger på mellan 6 och 78 olika varor men bara i de två senaste, av Neale (1966) och Gourvish (1972), inkluderas hyra, och de täcker endast korta perioder under 1800-talet (s 403).
Med pengalöner möter man andra problem än med priserna. Här är de regionala skillnaderna större, och förändras dessutom över tid: i början av 1700-talet tjänade jordbruksarbetare i södra England mer än kollegorna i norr men 100 år senare hade detta förhållande förbytts då lönerna i norr pressats upp genom industrialiseringen (s 404). De tillgängliga löneskattningarna kommer nästan helt från två studier: Gilboy (1934) och Bowley och Wood (1898-1910). Gilboy presenterade ungefär 70 serier för löner på 1700-tlaet, mest för hantverkare men också några serier för grovarbetare (labourers). De flesta serierna kommer från institutionella arbetsgivare som sjukhus, universitet, katedraler och kommuner. I boken presenterar Gilboy inga index även om hon i en senare artikel presenterar två sådana: hantverkare i London och grovarbetare i Lancashire. Bowley och Wood skrev inte färre än 19 artiklar i Journal of the Royal Statistical Society med hundratals löneserier, kanske 1000. De täckte många olika yrken, med fin avgränsning för typ av arbete och nivå av kvalifikationer, och hade mycket bra geografisk täckning. "It is hardly surprising that in seventy years comparatively little has been done to add to these statistics". En del av serierna börjar under 1700-talets sista fjärdedel men de flesta börjar senare än så; "the figures are thin on the ground before the 1820s and 1830s". Ett annat problem är att få av serierna har årliga uppgifter; de flesta har för slumpmässiga år. (s 406) Ett annat problem är att serierna är så många att det blir opraktiskt, och skapandet av mer enhetliga index komplext. Några fler serier har också presenterats av Collier (1964) för bomullsarbetare, Hamtilton (1963) för Skottland, Gourvish (1972) tre korta serier, Neale (1966) grovarbetare i Bath 1780-1812 och 1832-44, Morgan (1971) skotska jordbruksarbetare på 1790-talet, och Bythell (1969) för textilarbetare 1795-1820 och 1814-41.
Flinn går över till reallöner. Före 1790 går det inte att säga mycket: löneserierna är för få, menar han. Mot tidigare forskning menar han att reallönerna under krigens och inflationens 1790-tal verkar ha klarat sig, med arbetarna i Bath som ett undantag. (s 408) 1812-13 eroderades reallönerna rejält av inflationen, men i övrigt menar han att inkallandet av 10 procent av den manliga arbetskraften till armén bidrog till att höja lönerna under krigsperioden. Efter 1810/14 vet vi mer och Flinn menar att reallönerna ökade, då priserna sjönk ca 25 procent, vilket observerades t ex av Thomas Tooke i ett anförande på The Political Economy Club 1833. Flinn menar dock att ökningarna under 1800-talets andra kvartal var rätt blygsamma, ca 1 procent per år. (s 409f)
I sina slutsatser diskuterar Flinn att vi inte vet om det efter 1813 skedde en omfördelning från högbetalda löntagare till lägre betalada (som de tillgängliga data handlar om) eller kanske en omfördelning från vinster till löner. Han konstaterar också två begränsningar i analysen i pappret: (1) arbetslösheten och säsongsvariationer i sysselsättningen har inte beaktats, och (2) endast löner av indiktorer på levnadsstandard har beaktats här.
Gourvish 1976
Detta är en kommentar på Flinns paper från 1974. Gourvish börjar med att sammanfatta Flinns analys, som han menar utmärks av en större optimism än vad tidigare forskare haft om tillgänliga prisseriers användbarhet, samt betoningen på reallönväxt under deflationsperioder, särskilt att det mesta av reallöneökningen 1750-1850 skedde ca 1813-25.
Gourvish kritiserar Flinns metod för att räkna ut prisutveckling över tid och får med sin metod fram större prisökningar på 1790-talet och kraftigare deflation på 1810-talet. (s 137) Utifrån detta ifrågasätter han ifall Flinns optimism om reallönerna på 1890-talet. Vidare är han obekväm med att de flesta av prisserierna bara bygger på uppgifter från London: är detta verkligen tillförlitligt? (s 139) Gourvish är också skeptisk till Flinns optimism om 1810-talet, och menar att de data som Thomas Tooke byggde sitt tal på 1833 faktiskt visade 3 löneserier med minskad reallön 1810-30 och 5 med ökad dito. "Surely the view that real wage gains, I 750- I850, were largely confined to the years c. I8I3-25 rests upon very shaky foundations ?" (s 141)
Gourvish kritiserar Flinns metod för att räkna ut prisutveckling över tid och får med sin metod fram större prisökningar på 1790-talet och kraftigare deflation på 1810-talet. (s 137) Utifrån detta ifrågasätter han ifall Flinns optimism om reallönerna på 1890-talet. Vidare är han obekväm med att de flesta av prisserierna bara bygger på uppgifter från London: är detta verkligen tillförlitligt? (s 139) Gourvish är också skeptisk till Flinns optimism om 1810-talet, och menar att de data som Thomas Tooke byggde sitt tal på 1833 faktiskt visade 3 löneserier med minskad reallön 1810-30 och 5 med ökad dito. "Surely the view that real wage gains, I 750- I850, were largely confined to the years c. I8I3-25 rests upon very shaky foundations ?" (s 141)
Tunzelmann 1979
Liksom Gourvish (1976) utgår Tunzelmann (1979) från Flinn (1974), och också denne kommentator är skeptisk till Flinns påstående att reallöneökningarna mellan 1750 och 1850 var koncentrerade till 1813-25.
Han håller med Flinn om att det finns väldigt många löneserier för enskilda grupper, och att det är svårt att aggregera dem till mer användbara index. För att göra detta använder han principal components analysis för att skapa ett slags viktat genomsnitt. (s 35-9) Med en PC-serie för löner och en för priser får han fram att lönerna allmänt stagnerade ca 1750-1810 och därefter började öka mer eller mindre snabbt. (s 38) Han har dock två skattningar och de skiljer sig mycket åt: enligt den ena ökade reallönerna från 1790 till 1850 med 100 procent, enligt en andra bara med 20 procent. Tunzelmann är en försiktig general och vill själv inte riktigt säga vilken skattning som är bättre (s 39). I påfallande låg grad lyckas han revidera Flinns (1974) analys, vilket väl ändå var målet. Han menar att Flinns breda kronologi post-1770 -- hyfsat konstanta reallöner till 1813, sedan snabba ökningar, långsammare 1825-50 -- håller hyfsat. Dock sveptes reallöneökningarna som nåtts mellan 1813 och 1816 bort till 1818 genom inflation, och den ökning 1813-25 som Flinn pratar om beror mest på deflationen i det tidiga 1820-talet (s 41).
Flinn säger i slutet av sin artikel (409-11) att de ökade reallönerna 1813-16 och 1819-22 inte kan ha uppnåtts utan omfördelning till löntagarna från icke-löntagare och särskilt de arbetslösa. Det sista menar Tunzelmann är problematiskt när man tolkar reallöneökningar som en standardhöjning för arbetarklassen (vilket ju är vad debatten handlar om): de arbetslösa räknas typiskt också in i arbetarklassen. (s 41) Flinn hävdar att arbetslösheten faller från det tidiga 1820-talet så att reallöneökninganra där verkligen är indikator på stigande levnadsstandard för arbetarklassen, men Tunzelmann menar att minskningen kom några år senare (s 42). Han menar också att Flinns beräkningar av ökningarna på 10- och 20-talen förvrids av valen av jämförelseår.
Mokyr och Savin (1976) har utifrån data från Gayer, Rostow och Schwartz (1975, The Growth and Fluctuation of the British Economy, 1790-1850) hävdat att industrialiseringen/fabrikssystemet tog fart i Storbritannien under 1810-talet. Ifall detta stämmer sammanföll alltså industrialiseringens take-off med reallönernas första riktiga ökningsperiod, konstaterar Tunzelmann (s 42f). Liknande så avtar löneväxten under 30- och 40-talen då industrin enligt Deane och Cole inte växer lika snabbt (s 45).
I papprets sista del kollar Tunzelmann lite på regionala löneserier, utifrån Gilboy om norra England och Wood (1899) för sex städer.
I sina slutsatser ger Tunzelmann ganska mycket stöd åt Flinn, även om han menar att vår kunskap är mycket mer osäker än vad Flinn angivit: enligt T:s undersökning så kan reallönerna ha ökat med 0 procent 1750-1850 eller med 150 procent (s 48).
Liksom Gourvish (1976) utgår Tunzelmann (1979) från Flinn (1974), och också denne kommentator är skeptisk till Flinns påstående att reallöneökningarna mellan 1750 och 1850 var koncentrerade till 1813-25.
Han håller med Flinn om att det finns väldigt många löneserier för enskilda grupper, och att det är svårt att aggregera dem till mer användbara index. För att göra detta använder han principal components analysis för att skapa ett slags viktat genomsnitt. (s 35-9) Med en PC-serie för löner och en för priser får han fram att lönerna allmänt stagnerade ca 1750-1810 och därefter började öka mer eller mindre snabbt. (s 38) Han har dock två skattningar och de skiljer sig mycket åt: enligt den ena ökade reallönerna från 1790 till 1850 med 100 procent, enligt en andra bara med 20 procent. Tunzelmann är en försiktig general och vill själv inte riktigt säga vilken skattning som är bättre (s 39). I påfallande låg grad lyckas han revidera Flinns (1974) analys, vilket väl ändå var målet. Han menar att Flinns breda kronologi post-1770 -- hyfsat konstanta reallöner till 1813, sedan snabba ökningar, långsammare 1825-50 -- håller hyfsat. Dock sveptes reallöneökningarna som nåtts mellan 1813 och 1816 bort till 1818 genom inflation, och den ökning 1813-25 som Flinn pratar om beror mest på deflationen i det tidiga 1820-talet (s 41).
Flinn säger i slutet av sin artikel (409-11) att de ökade reallönerna 1813-16 och 1819-22 inte kan ha uppnåtts utan omfördelning till löntagarna från icke-löntagare och särskilt de arbetslösa. Det sista menar Tunzelmann är problematiskt när man tolkar reallöneökningar som en standardhöjning för arbetarklassen (vilket ju är vad debatten handlar om): de arbetslösa räknas typiskt också in i arbetarklassen. (s 41) Flinn hävdar att arbetslösheten faller från det tidiga 1820-talet så att reallöneökninganra där verkligen är indikator på stigande levnadsstandard för arbetarklassen, men Tunzelmann menar att minskningen kom några år senare (s 42). Han menar också att Flinns beräkningar av ökningarna på 10- och 20-talen förvrids av valen av jämförelseår.
Mokyr och Savin (1976) har utifrån data från Gayer, Rostow och Schwartz (1975, The Growth and Fluctuation of the British Economy, 1790-1850) hävdat att industrialiseringen/fabrikssystemet tog fart i Storbritannien under 1810-talet. Ifall detta stämmer sammanföll alltså industrialiseringens take-off med reallönernas första riktiga ökningsperiod, konstaterar Tunzelmann (s 42f). Liknande så avtar löneväxten under 30- och 40-talen då industrin enligt Deane och Cole inte växer lika snabbt (s 45).
I papprets sista del kollar Tunzelmann lite på regionala löneserier, utifrån Gilboy om norra England och Wood (1899) för sex städer.
I sina slutsatser ger Tunzelmann ganska mycket stöd åt Flinn, även om han menar att vår kunskap är mycket mer osäker än vad Flinn angivit: enligt T:s undersökning så kan reallönerna ha ökat med 0 procent 1750-1850 eller med 150 procent (s 48).
Crafts 1980
Nick Crafts börjar sin artikel med en rätt pessimisstisk (sic) utvärdering av debatten om levnadsstandard under industriella revolutionen: "there is still little agreement on what are the important questions to be asked, let alone the answers". (s 176) De viktigaste nya data de senaste två decennierna, säger han, var Deane and Cole (1964, British Economic Growth 1688-1959, Cambridge) vars data visar en mer gradvis tillväxt än vad tidigare skattningar av Pollard (1958, "Investment, consumption and the industriial revolution", EHR) och Rostow (1960, The Stages of Economic Growth, Cambridge) gjorde. Hartwell och Engerman (1975) gör med Deane och Coles BNP-data och inkomstfördelningsskattningar för benchmark-år av Bowley och Soltow ett optimistiskt argument för arbetarklassens levnadsstandard. Hobsbawm (1975) invände bl a på metodologisk grundval: han föredrog att kolla på reallöner direkt snarare än att dra slutsatser från makrodata. Han invände också, liksom Perkin (1969), att olika grupper i arbetarklassen kan ha sett mycket olika utvecklingar: Perkin menade att stora delar av arbetarna inte såg några standardhöjningar förrän 1840-talet. Williams (1966) och Pollard och Crossley (1968) har för sin del hävdat att Deane och Coale underskattade hur mycket av produktionen som gick till final & intermediate goods, och därför överskattade konsumtionens växt (s 177).
Också Crafts utgår i sitt paper från Deane och Coles data, och vill lägga till ytterligare ett mätproblem där: deflatorerna som använts. Han menar att D och C överskattar växten i real output 1801-31. D och C använde Rousseaux prisindex (se diagrammet från Flinns paper ovan) och Williams (1966) använde Silberlings index (återigen, se Flinns diagram). Taylor (1975) har uttryckt kritik mot D och C:s användande av Rousseaux men inte utvärderat hur stort problemet är; Hobsbawm (1975) har kritiserat optimisternas användande av deflatorer av löner men inte gått in på BNP-deflatorerna. Crafts accepterar Roussaux jordbrukspriser men inte hans industripriser som han menar har brister både i täckning och i viktning (s 179f). Inte heller priserna för tjänster är han nöjd med (s 181f) Han reviderar ner skattningen för BNP-tillväxten 1801-31 till 2.3 procent per år (s 184), att jämföra med Deane och Coles skattning på 2.8 procent (s 179).
Crafts menar att implikationen av denna förändring är att man kan tro både på Hartwell-Engermans optimism och Hobsbawm-Perkins pessimism! Han använder den samtida observatörens Colqhuhons skattning av inkomstfördelningen som analyserad av Soltow (1968) och Hobsbawms (1964) uppdelning av befolkningen i 25 % upper and middle class, 15 % arbetararistokrati, 30 % the intermediate working class och botten 30% the laboring poor. (s 186) Han simulerar (!) så en utveckling där laboring poor á la Hobsbawm-Perkins inte får ta del av den växande rikedomen medan arbetararistokraterna gör det, och visar att man då kan producera en konstant gini-koefficient á la Hartwell-Engerman (s 186).**
Crafts slutsats är:
Nick Crafts börjar sin artikel med en rätt pessimisstisk (sic) utvärdering av debatten om levnadsstandard under industriella revolutionen: "there is still little agreement on what are the important questions to be asked, let alone the answers". (s 176) De viktigaste nya data de senaste två decennierna, säger han, var Deane and Cole (1964, British Economic Growth 1688-1959, Cambridge) vars data visar en mer gradvis tillväxt än vad tidigare skattningar av Pollard (1958, "Investment, consumption and the industriial revolution", EHR) och Rostow (1960, The Stages of Economic Growth, Cambridge) gjorde. Hartwell och Engerman (1975) gör med Deane och Coles BNP-data och inkomstfördelningsskattningar för benchmark-år av Bowley och Soltow ett optimistiskt argument för arbetarklassens levnadsstandard. Hobsbawm (1975) invände bl a på metodologisk grundval: han föredrog att kolla på reallöner direkt snarare än att dra slutsatser från makrodata. Han invände också, liksom Perkin (1969), att olika grupper i arbetarklassen kan ha sett mycket olika utvecklingar: Perkin menade att stora delar av arbetarna inte såg några standardhöjningar förrän 1840-talet. Williams (1966) och Pollard och Crossley (1968) har för sin del hävdat att Deane och Coale underskattade hur mycket av produktionen som gick till final & intermediate goods, och därför överskattade konsumtionens växt (s 177).
Också Crafts utgår i sitt paper från Deane och Coles data, och vill lägga till ytterligare ett mätproblem där: deflatorerna som använts. Han menar att D och C överskattar växten i real output 1801-31. D och C använde Rousseaux prisindex (se diagrammet från Flinns paper ovan) och Williams (1966) använde Silberlings index (återigen, se Flinns diagram). Taylor (1975) har uttryckt kritik mot D och C:s användande av Rousseaux men inte utvärderat hur stort problemet är; Hobsbawm (1975) har kritiserat optimisternas användande av deflatorer av löner men inte gått in på BNP-deflatorerna. Crafts accepterar Roussaux jordbrukspriser men inte hans industripriser som han menar har brister både i täckning och i viktning (s 179f). Inte heller priserna för tjänster är han nöjd med (s 181f) Han reviderar ner skattningen för BNP-tillväxten 1801-31 till 2.3 procent per år (s 184), att jämföra med Deane och Coles skattning på 2.8 procent (s 179).
Crafts menar att implikationen av denna förändring är att man kan tro både på Hartwell-Engermans optimism och Hobsbawm-Perkins pessimism! Han använder den samtida observatörens Colqhuhons skattning av inkomstfördelningen som analyserad av Soltow (1968) och Hobsbawms (1964) uppdelning av befolkningen i 25 % upper and middle class, 15 % arbetararistokrati, 30 % the intermediate working class och botten 30% the laboring poor. (s 186) Han simulerar (!) så en utveckling där laboring poor á la Hobsbawm-Perkins inte får ta del av den växande rikedomen medan arbetararistokraterna gör det, och visar att man då kan producera en konstant gini-koefficient á la Hartwell-Engerman (s 186).**
Crafts slutsats är:
"There is therefore a possible criticism of the optimists’ assertion of the importance of changes in average incomes of workers during the Industrial Revolution. While macro data do make it likely that the mean income of workers had risen by 1831, they do not eliminate the possibility that the median worker was still shut out from the gains." (s 186)
Lindert och Williamson 1983
Peter Lindert och Jeffrey Williamson börjar detta paper med att diskutera vilka arbetargrupper som är relevanta att diskutera. I tabellen nedan visar de sitt klasschema för 1827 och 1851: de är intresserade av hela perioden 1750-1850, så för tidigare år får de diskutera fortlöpande.
De lägger till en del löneserier från House of Commons' Accounts and Papers från 1797 och framåt, löneserier som publicerats i Williamsons artikel "The structure of pay in Britain 1710-1911" och som senare som en del av Williamsons bok Did British Capitalism Breed Inequality (1985) fick utstå hård kritik av Charles Feinstein. Tjänstesektorlöner finns också för 1781 från House of Commons-papper och för 1755 från John Chamberlaynes bok från det året. (s 5) För kyrkoanställda har de löner från The Clerical Guide and Ecclesiastical Direcory och The Clergy List; de har plockat fram löner för 550 slumpmässigt valda clergymen 1827, 1835 och 1851. De har rektörslöner från Staffordshire och Warwickshire för 1755-1835. Rektorslöner i pengar på denna tid var låga eftersom mycket av deras lön var i boende och bränsle (liksom i Sverige); L och W gör antagandet att naturadelen var konstant över tid (s 5). För industri och bygg på 1800-talet använder de Bowley och Woods data. För 1700-talet lägger de till bygglöner från London och sex andra counties (s 5). Denna serie visar en större reallöneökning 1750-97 än vad Brown och Hopkins löner, som bara var från södra England, gör (s 6). Tre viktiga unskilled arbetargrupper kvarstår: kolgruvearbetare (colliers), non-form common labourers, och farm labourers. Kolgruvearbetarlöner får de från 1851 från Wood, 1835 och 1810-19 från Bowley (de senare åren bara från södra Skottland), för 1755, 1805, 1835 från Ashton och Sykes, med löner från norra England, Lancashire och Derbyshire. (s 6) Non-farm common labourers kommer från Phelps Brown och Hopkins bygglöner för 1797 till 1851 och för 1755-97 använder L och W istället Gilboys byggdata (s 6). Lantarbetare kommer från Bowley för 1797-1851 och för 1755-81 från Rogers (1902).
När de jämför löneutvecklingen för olika grupper menar de att grovarbetarna (farm och non-farm) minskar gapet mot högbetalda arbetare under 1700-talets andra hälft, men att ca 1815-50 så syns den motsatta utvecklingen (s 7).
De får vidare med prisdata, där de utgår från att de fyra oftast använda indexen är Gayer-Rostow-Schwartz, Silberling, Rousseau och Tucker. Lindert och Williamson använder data därifrån men lägger till potatis, som de menar att arbetarklassen konsumerade, tar bort några irrelevanta varor, och lägger även till hyra, baserat endast på en serie från Trentham utanför Stoke-on-Trent (s 9). Deras resulterande levnadskostnadsindex hamnar 1790-1826 mellan optimisterna (GRS, Rousseaux, Silberling) och pessimisterna (Phelps Brown och Hopkins, Tucker). För 1826-1850 är deras index mer optimistiskt, med större minskning av levnadskostnaderna än vad tidigare index visar (s 10).
De resulterande reallöneserierna stödjer Flinns (1974) slutsats om få stora ökningar av reallönen före 1810/14. (s 10f) De visar däremot nästan en dubbling av reallönerna 1820-50, vilket är en mycket större ökning än vad optimisterna tidigare fått fram.
Lindert och Williamson menar att ökningen är tillräckligt stor för att "resolve most of the debate over whether real wages improve during the Industrial Revolution" (!). De menar att om inte stora mätfel finns (vilket knappast är omöjligt -- jfr databeskrivningen ovan) eller nya serier läggs till (vilket knappast är omöjligt heller!) så visar deras undersökning att reallönerna för arbetare var högre på 1830-talet än nånsin tidigare. De menar att anledningen till att detta resultat inte redan slagit igenom är att tidigare har uttalanden om stigande reallöner efter 1820 hela tiden bemötts med påståendet att levnadsstandarden på andra mått (hälsa etc) samtidigt föll. Därför ägnar de resten av artikel åt just att diskutera alternativa indikatorer. (s 12)
De börjar med arbetslösheten. Hobsbawm har hävdat (i Labouring Men) att arbetslösheten i krisen 1841-43 "nästan säkert" var 1800-talets värsta; L och W menar att den i vilket fall inte var stor nog för att nollställa standardökningarna från reallönehöjningen sedan 1820-talet. (s 13) De menar också att Hobsbawms lokala dataunderlag var för litet och orepresentativt. De simulerar arbetslöshet för 1830-40-talen utifrån data från 1861 och framåt och andra variabler. (s 13-17) Därefter går de vidare med att inte bara diskutera vuxna mäns löner utan också kvinnor och barn. De kollar också på regional migration. Engels hävdade i sin bok om arbetarklassen att den industriella revolutionen sänkte arbetarklassens livslängd (s 20ff). De presenterar inte direkt några data om detta men litar inte på Engels; de refererar till Williamsons artiklar från 1981 (J Econ Hist) och 1983 (Explorations in Econ Hist) om arbetarklassens levnadsvillkor och mortalitet.
I sina slutsatser hävdar Lindert och Williamson att: "Pessimists must retreat to the pre-1820 era, where workers' net gains look as elusive in this paper as in past studies of single occupations." (s 24) De menar också att pessimisterna bör inrikta sig på sociala frågor som ojämlikhet (grovarbetarnas löner verkar t ex inte ha ökat lika snabbt som andra löntagares), alkoholism etc. (s 25) "Inequality between workers and the very poor may also have widened: we need far better information on the material condition of those below the working classes -- vagrants and disabled paupers -- than the large literature on poor relief has yet been able to supply. These issues, not trends in absolute living standards, are likely to mark the future battleground between optimists and pessimists about how workers fared under nineteenth-century British capitalism." (s 25)
Peter Lindert och Jeffrey Williamson börjar detta paper med att diskutera vilka arbetargrupper som är relevanta att diskutera. I tabellen nedan visar de sitt klasschema för 1827 och 1851: de är intresserade av hela perioden 1750-1850, så för tidigare år får de diskutera fortlöpande.
De lägger till en del löneserier från House of Commons' Accounts and Papers från 1797 och framåt, löneserier som publicerats i Williamsons artikel "The structure of pay in Britain 1710-1911" och som senare som en del av Williamsons bok Did British Capitalism Breed Inequality (1985) fick utstå hård kritik av Charles Feinstein. Tjänstesektorlöner finns också för 1781 från House of Commons-papper och för 1755 från John Chamberlaynes bok från det året. (s 5) För kyrkoanställda har de löner från The Clerical Guide and Ecclesiastical Direcory och The Clergy List; de har plockat fram löner för 550 slumpmässigt valda clergymen 1827, 1835 och 1851. De har rektörslöner från Staffordshire och Warwickshire för 1755-1835. Rektorslöner i pengar på denna tid var låga eftersom mycket av deras lön var i boende och bränsle (liksom i Sverige); L och W gör antagandet att naturadelen var konstant över tid (s 5). För industri och bygg på 1800-talet använder de Bowley och Woods data. För 1700-talet lägger de till bygglöner från London och sex andra counties (s 5). Denna serie visar en större reallöneökning 1750-97 än vad Brown och Hopkins löner, som bara var från södra England, gör (s 6). Tre viktiga unskilled arbetargrupper kvarstår: kolgruvearbetare (colliers), non-form common labourers, och farm labourers. Kolgruvearbetarlöner får de från 1851 från Wood, 1835 och 1810-19 från Bowley (de senare åren bara från södra Skottland), för 1755, 1805, 1835 från Ashton och Sykes, med löner från norra England, Lancashire och Derbyshire. (s 6) Non-farm common labourers kommer från Phelps Brown och Hopkins bygglöner för 1797 till 1851 och för 1755-97 använder L och W istället Gilboys byggdata (s 6). Lantarbetare kommer från Bowley för 1797-1851 och för 1755-81 från Rogers (1902).
När de jämför löneutvecklingen för olika grupper menar de att grovarbetarna (farm och non-farm) minskar gapet mot högbetalda arbetare under 1700-talets andra hälft, men att ca 1815-50 så syns den motsatta utvecklingen (s 7).
De får vidare med prisdata, där de utgår från att de fyra oftast använda indexen är Gayer-Rostow-Schwartz, Silberling, Rousseau och Tucker. Lindert och Williamson använder data därifrån men lägger till potatis, som de menar att arbetarklassen konsumerade, tar bort några irrelevanta varor, och lägger även till hyra, baserat endast på en serie från Trentham utanför Stoke-on-Trent (s 9). Deras resulterande levnadskostnadsindex hamnar 1790-1826 mellan optimisterna (GRS, Rousseaux, Silberling) och pessimisterna (Phelps Brown och Hopkins, Tucker). För 1826-1850 är deras index mer optimistiskt, med större minskning av levnadskostnaderna än vad tidigare index visar (s 10).
De resulterande reallöneserierna stödjer Flinns (1974) slutsats om få stora ökningar av reallönen före 1810/14. (s 10f) De visar däremot nästan en dubbling av reallönerna 1820-50, vilket är en mycket större ökning än vad optimisterna tidigare fått fram.
Lindert och Williamson menar att ökningen är tillräckligt stor för att "resolve most of the debate over whether real wages improve during the Industrial Revolution" (!). De menar att om inte stora mätfel finns (vilket knappast är omöjligt -- jfr databeskrivningen ovan) eller nya serier läggs till (vilket knappast är omöjligt heller!) så visar deras undersökning att reallönerna för arbetare var högre på 1830-talet än nånsin tidigare. De menar att anledningen till att detta resultat inte redan slagit igenom är att tidigare har uttalanden om stigande reallöner efter 1820 hela tiden bemötts med påståendet att levnadsstandarden på andra mått (hälsa etc) samtidigt föll. Därför ägnar de resten av artikel åt just att diskutera alternativa indikatorer. (s 12)
De börjar med arbetslösheten. Hobsbawm har hävdat (i Labouring Men) att arbetslösheten i krisen 1841-43 "nästan säkert" var 1800-talets värsta; L och W menar att den i vilket fall inte var stor nog för att nollställa standardökningarna från reallönehöjningen sedan 1820-talet. (s 13) De menar också att Hobsbawms lokala dataunderlag var för litet och orepresentativt. De simulerar arbetslöshet för 1830-40-talen utifrån data från 1861 och framåt och andra variabler. (s 13-17) Därefter går de vidare med att inte bara diskutera vuxna mäns löner utan också kvinnor och barn. De kollar också på regional migration. Engels hävdade i sin bok om arbetarklassen att den industriella revolutionen sänkte arbetarklassens livslängd (s 20ff). De presenterar inte direkt några data om detta men litar inte på Engels; de refererar till Williamsons artiklar från 1981 (J Econ Hist) och 1983 (Explorations in Econ Hist) om arbetarklassens levnadsvillkor och mortalitet.
I sina slutsatser hävdar Lindert och Williamson att: "Pessimists must retreat to the pre-1820 era, where workers' net gains look as elusive in this paper as in past studies of single occupations." (s 24) De menar också att pessimisterna bör inrikta sig på sociala frågor som ojämlikhet (grovarbetarnas löner verkar t ex inte ha ökat lika snabbt som andra löntagares), alkoholism etc. (s 25) "Inequality between workers and the very poor may also have widened: we need far better information on the material condition of those below the working classes -- vagrants and disabled paupers -- than the large literature on poor relief has yet been able to supply. These issues, not trends in absolute living standards, are likely to mark the future battleground between optimists and pessimists about how workers fared under nineteenth-century British capitalism." (s 25)
Flinn 1984
Flinn menar att Lindert och Williamsons bidrag inte är så originellt som det kan verka vid första läsningen. Deras originella bidrag är: några löneserier för tjänstemän (white-collar workers) och några för arbetare (blue-collar workers), och en ny prisserie som har med nya hyresdata. Han menar att skillnaden i deras resultat mot hans från 1974 är att de finner reallöneökningar fr o m 1820 medan han gör det fr o m 1810/14, samt att ökningen fram till 1850 är större i deras data. Han menar att deras resultat om en skarp ökning fr o m 1820 påverkas av att de bara har data för vissa år: 1797, 1805, 1810, 1815, 1819, 1827 och 1835. (s 88) Han menar att inflationen var mycket hög och volatil på 1810-talet och att L och W:s dataår 1810 och 1815 förvrids av detta. Vidare menar han att 1815 och 1835 var år med ovanligt låga priser. Han menar att stabiliteten före 1820 påverkas av att priserna 1815, den närmsta datapunkten före 1820, var så höga, och att den skarpa ökningen efter 1820 förvrids av att de bara har data för åren 1827, 1835 och 1851 därefter. Vad gäller den skarpa ökningen så pekar Flinn också på att den sammansatta löneserien som L och W redovisar inte är klargjord i sin viktade sammansättning: hur stor vikt har olika löneserier för yrkesgrupper tilldelats? Han menar att den drivs delvis av tjänstemännen, vars löneökningar var klart större än arbetarnas (s 90). Tjänstemännen är viktiga, säger Flinn, men den debatt om levnadsstandard som Lindert och Williamson hävdar sig avgöra har alltid handlat om arbetarklassen, inte om tjänstemän (s 91). Flinn kritiserar också konstruktionen av serier för bomullsarbetare och gruvarbetare (s 91f). Också konstruktionen av non-farm och farm labourers kritiseras: han menar att L och W har klistrat ihop olika serier som inte hör ihop och som inte nödvändigtvis mäter samma (gruppers löner). Flinn avslutar sin kommentar med att L och W:s stora bidrag med artikeln är att visa att tjänstemännens reallöner växte under industriella revolutionen. (s 92)
Flinn menar att Lindert och Williamsons bidrag inte är så originellt som det kan verka vid första läsningen. Deras originella bidrag är: några löneserier för tjänstemän (white-collar workers) och några för arbetare (blue-collar workers), och en ny prisserie som har med nya hyresdata. Han menar att skillnaden i deras resultat mot hans från 1974 är att de finner reallöneökningar fr o m 1820 medan han gör det fr o m 1810/14, samt att ökningen fram till 1850 är större i deras data. Han menar att deras resultat om en skarp ökning fr o m 1820 påverkas av att de bara har data för vissa år: 1797, 1805, 1810, 1815, 1819, 1827 och 1835. (s 88) Han menar att inflationen var mycket hög och volatil på 1810-talet och att L och W:s dataår 1810 och 1815 förvrids av detta. Vidare menar han att 1815 och 1835 var år med ovanligt låga priser. Han menar att stabiliteten före 1820 påverkas av att priserna 1815, den närmsta datapunkten före 1820, var så höga, och att den skarpa ökningen efter 1820 förvrids av att de bara har data för åren 1827, 1835 och 1851 därefter. Vad gäller den skarpa ökningen så pekar Flinn också på att den sammansatta löneserien som L och W redovisar inte är klargjord i sin viktade sammansättning: hur stor vikt har olika löneserier för yrkesgrupper tilldelats? Han menar att den drivs delvis av tjänstemännen, vars löneökningar var klart större än arbetarnas (s 90). Tjänstemännen är viktiga, säger Flinn, men den debatt om levnadsstandard som Lindert och Williamson hävdar sig avgöra har alltid handlat om arbetarklassen, inte om tjänstemän (s 91). Flinn kritiserar också konstruktionen av serier för bomullsarbetare och gruvarbetare (s 91f). Också konstruktionen av non-farm och farm labourers kritiseras: han menar att L och W har klistrat ihop olika serier som inte hör ihop och som inte nödvändigtvis mäter samma (gruppers löner). Flinn avslutar sin kommentar med att L och W:s stora bidrag med artikeln är att visa att tjänstemännens reallöner växte under industriella revolutionen. (s 92)
Crafts 1985
Denna korta artikel av Crafts tar sitt avstamp i Lindert och Williamsons (1983) artikel: det är tydligt att det lönar sig att göra stora anspråk om ens resultat, som L och W gjorde! För liksom Flinn (1984) så är Crafts avfärdande till L och W (1983), men bara genom att de gjorde så stora utfästelser, så blir andra forskare tvungna att svara, och så kan man flytta debatten... Just det här med att göra stora teoretiska påståenden baserat på mer eller mindre skrala data känns som en Williamsonsk specialitet; jfr Feinsteins "the rise and fall of the Williamson curve" och även Williamsons grejer om wage-rent-ratios från 90-talet. Crafts menar att L och W:s optimistiska resultat framför allt beror på deras levnadskostnadsindex och att detta faller för mycket.
Han börjar med hyrorna -- L och W har visserligen fört in hyror i ett KPI för perioden för första gången, men de har bara hyror från en enda Lord Staffords ägor utanför Stoke on Trent. Crafts menar att man istället kan räkna ut nationella hyreserier från Deane och Coles serie över hyresintäkter och Feinsteins serie över husstockens värde. Den serie som Crafts räknar fram här visar en lugnare prisökning 1801-21 än vad L och W:s Trenthamserie visar: den senare ökar våldsamt de två decennierna. (Han indexerar dem till 1851=100 och då är nationella serien 61 1801 och 68 1821; Trenthamserien 39 år 1801 och 95 år 1821.) Från 1821 visar nationella serien en klart större ökning än Trenthamserien som knappt ökar. Detta gör ju att L och W:s KPI ser gynnsammare ut 1821-51, i linje med deras optimist-argument för perioden, men Crafts menar att problemet ändå inte är så stort. (s 140) Större problem är L och W:s behandling av posten kläder, som i deras viktning står för 13 procent av . Enligt L och W:s klädprisindex föll priserna med 75 procent 1820-50; enligt t ex Phelps Brown och Hopkins index bara med 33 procent. Crafts har också invändningar mot L och W:s viktning av spannmål och potatis i konsumtionskorgen.
Utifrån Deane och Coles data menar Crafts att löneandelen var ungefär konstant 1820-50. (s 144) Arbetslösheten var hög 1820, runt 10 procent enligt L och W:s skattningar, och lägre 1850. Sådana variationer påverkar relationen mellan reallön (real wages) och arbetsinkomster (earnings). Crafts menar att reallönerna de decennierna växte ungefär 1.2 procent om året, samma takt som BNP-växten, och att å ena sidan L och W starkt överskattar reallöneväxten när de ser den som mycket snabbare än BNP-växten, men å andra sidan att också pessimisterna som sett det motsatta (t ex Perkin 1969) -- en frikoppling mellan BNP-växt och löner -- har fel. "If consumption by workers grew slowly during the early Industrial Revolution it appears to be an outcome of slow growth, not any great lag of real wages behind national output." (s 144)
Denna korta artikel av Crafts tar sitt avstamp i Lindert och Williamsons (1983) artikel: det är tydligt att det lönar sig att göra stora anspråk om ens resultat, som L och W gjorde! För liksom Flinn (1984) så är Crafts avfärdande till L och W (1983), men bara genom att de gjorde så stora utfästelser, så blir andra forskare tvungna att svara, och så kan man flytta debatten... Just det här med att göra stora teoretiska påståenden baserat på mer eller mindre skrala data känns som en Williamsonsk specialitet; jfr Feinsteins "the rise and fall of the Williamson curve" och även Williamsons grejer om wage-rent-ratios från 90-talet. Crafts menar att L och W:s optimistiska resultat framför allt beror på deras levnadskostnadsindex och att detta faller för mycket.
Han börjar med hyrorna -- L och W har visserligen fört in hyror i ett KPI för perioden för första gången, men de har bara hyror från en enda Lord Staffords ägor utanför Stoke on Trent. Crafts menar att man istället kan räkna ut nationella hyreserier från Deane och Coles serie över hyresintäkter och Feinsteins serie över husstockens värde. Den serie som Crafts räknar fram här visar en lugnare prisökning 1801-21 än vad L och W:s Trenthamserie visar: den senare ökar våldsamt de två decennierna. (Han indexerar dem till 1851=100 och då är nationella serien 61 1801 och 68 1821; Trenthamserien 39 år 1801 och 95 år 1821.) Från 1821 visar nationella serien en klart större ökning än Trenthamserien som knappt ökar. Detta gör ju att L och W:s KPI ser gynnsammare ut 1821-51, i linje med deras optimist-argument för perioden, men Crafts menar att problemet ändå inte är så stort. (s 140) Större problem är L och W:s behandling av posten kläder, som i deras viktning står för 13 procent av . Enligt L och W:s klädprisindex föll priserna med 75 procent 1820-50; enligt t ex Phelps Brown och Hopkins index bara med 33 procent. Crafts har också invändningar mot L och W:s viktning av spannmål och potatis i konsumtionskorgen.
Utifrån Deane och Coles data menar Crafts att löneandelen var ungefär konstant 1820-50. (s 144) Arbetslösheten var hög 1820, runt 10 procent enligt L och W:s skattningar, och lägre 1850. Sådana variationer påverkar relationen mellan reallön (real wages) och arbetsinkomster (earnings). Crafts menar att reallönerna de decennierna växte ungefär 1.2 procent om året, samma takt som BNP-växten, och att å ena sidan L och W starkt överskattar reallöneväxten när de ser den som mycket snabbare än BNP-växten, men å andra sidan att också pessimisterna som sett det motsatta (t ex Perkin 1969) -- en frikoppling mellan BNP-växt och löner -- har fel. "If consumption by workers grew slowly during the early Industrial Revolution it appears to be an outcome of slow growth, not any great lag of real wages behind national output." (s 144)
Botham och Hunt 1987
Botham och Hunt börjar sin artikel med att konstatera att intresset för 1700-talets andra halva återigen ökat på sistone. Men medan ekonomisk-historikernas intresse för denna period en gång berodde på att den sågs som den industriella revolutionen, en stor brytpunkt mellan ett "före" och ett "efter", så är det typiska perspektivet nu istället att tona ner hur mycket som egentligen hände då. Detta gäller särskilt från ekonometriska historiker: Williamson skriver om "why was British growth so slow during the industrial revolution?", Harley presenterar "Evidence of slower growth during the industrial revolution", och Crafts British Economic Growth during the Industrial Revolution stödjer också denna revisionistiska tolkning. I den nya litteraturen är det efter 1815 som tillväxten tar fart; t ex så hävdar Williamson att kostnaderna för krig crowded out investeringar 1760-1820. Botham och Hunt är skeptiska till kliometrikernas metoder och resultat och argumenterar i denna artikel mot "the no discontinuity thesis".
De diskuterar rätt utförligt Schwarz artikel i Economic History Review 1985 om reallöner. Hos Schwarz var lönerna i England rätt låga 1800, inte olikt kontinenten. Detta stämmer allmänt med Linder coh Williamsons tolkning där reallönerna knappt ökade mellan 1750 och 1820. (s 382f) Botham och Hunt menar dock att mer forskning behövs om 1700-talets andra hälft: om man kan visa reallöneökningar där tyder det på att det faktiskt skedde en industriell revolution, och dessutom så säger Lindert och Williamson att de har löst frågan om vad som hände med reallönerna 1820-50 (...) och att det nu borde forskas på 1750-1820. För det tredje så är reallönerna viktiga för efterfrågan. Eversley argumenterade på 1960-talet för att växande inhemsk efterfrågan var viktig för den ekonomiska tillväxten 1750-80 och nyligen har McKendrick skrivit liknande om masskonsumtionen och "konsumentrevolutionens" vikt på 1700-talet. Tvärtom så har Hobsbawm (Industry and Empire, s 32) betonat exportefterfrågan för tillväxten, och Crafts (British Economic Growth, s 133) argumenterat att arbetarnas efterfrågan bara stod för en liten del av industrivarorna.
Utifrån detta bidrar Botham och Hunt med en studie av löner i norra Staffordshire i västra Midlands. De menar inte att denna region är representativ för landet utan att detta bara bidrar med en pusselbit till ett större pussel, som också visar att London inte heller är representativt för landet (eller åtminstone inte för Staffordshire). De har tagit fram ett komplett lokalt levnadskostnadsindex, inklusive hyra och dryck olikt tidigare index, och löner för fem yrken i norra Staffordshire från 1750 till 1792. Prisindexet består av 15 varor i fem grupper: spannmål står för 50 procent, animalier för 20 procent, drycker och socker 10 procent, kol, ljus och tvål 10 procent, och hyra 10 procent (s 387). De har löner för "general labourers", snickare och murare, keramiker (den stora industrin i Staffordshire), och kolgruvearbetare. Contra Schwarz idé att Londons "enormous fall" i reallöner under perioden var representativt för landet och Linderts hävdande att "neither northerners nor southerners saw a clear rise in real incomes", så visar Staffordshire-reallönerna en ökning från 1750 till 1790-talet (s 395). De menar att andra delar av norra delarna av landet och Midlands såg än mer ekonomisk aktivitet och antagligen än större reallöneökningar än i Staffordshire (s 397), vilket också Bowleys data visar.
Botham och Hunts huvudresultat och slutsats är att revisionister som Lindert, Williamson, Crafts och Schwarz har drivit sitt case för starkt: det pågick faktiskt en industriell revolution under 1700-talets andra hälft, och reallönerna ökade, om än inte i det av Schwarz studerade London.
Botham och Hunt börjar sin artikel med att konstatera att intresset för 1700-talets andra halva återigen ökat på sistone. Men medan ekonomisk-historikernas intresse för denna period en gång berodde på att den sågs som den industriella revolutionen, en stor brytpunkt mellan ett "före" och ett "efter", så är det typiska perspektivet nu istället att tona ner hur mycket som egentligen hände då. Detta gäller särskilt från ekonometriska historiker: Williamson skriver om "why was British growth so slow during the industrial revolution?", Harley presenterar "Evidence of slower growth during the industrial revolution", och Crafts British Economic Growth during the Industrial Revolution stödjer också denna revisionistiska tolkning. I den nya litteraturen är det efter 1815 som tillväxten tar fart; t ex så hävdar Williamson att kostnaderna för krig crowded out investeringar 1760-1820. Botham och Hunt är skeptiska till kliometrikernas metoder och resultat och argumenterar i denna artikel mot "the no discontinuity thesis".
De diskuterar rätt utförligt Schwarz artikel i Economic History Review 1985 om reallöner. Hos Schwarz var lönerna i England rätt låga 1800, inte olikt kontinenten. Detta stämmer allmänt med Linder coh Williamsons tolkning där reallönerna knappt ökade mellan 1750 och 1820. (s 382f) Botham och Hunt menar dock att mer forskning behövs om 1700-talets andra hälft: om man kan visa reallöneökningar där tyder det på att det faktiskt skedde en industriell revolution, och dessutom så säger Lindert och Williamson att de har löst frågan om vad som hände med reallönerna 1820-50 (...) och att det nu borde forskas på 1750-1820. För det tredje så är reallönerna viktiga för efterfrågan. Eversley argumenterade på 1960-talet för att växande inhemsk efterfrågan var viktig för den ekonomiska tillväxten 1750-80 och nyligen har McKendrick skrivit liknande om masskonsumtionen och "konsumentrevolutionens" vikt på 1700-talet. Tvärtom så har Hobsbawm (Industry and Empire, s 32) betonat exportefterfrågan för tillväxten, och Crafts (British Economic Growth, s 133) argumenterat att arbetarnas efterfrågan bara stod för en liten del av industrivarorna.
Utifrån detta bidrar Botham och Hunt med en studie av löner i norra Staffordshire i västra Midlands. De menar inte att denna region är representativ för landet utan att detta bara bidrar med en pusselbit till ett större pussel, som också visar att London inte heller är representativt för landet (eller åtminstone inte för Staffordshire). De har tagit fram ett komplett lokalt levnadskostnadsindex, inklusive hyra och dryck olikt tidigare index, och löner för fem yrken i norra Staffordshire från 1750 till 1792. Prisindexet består av 15 varor i fem grupper: spannmål står för 50 procent, animalier för 20 procent, drycker och socker 10 procent, kol, ljus och tvål 10 procent, och hyra 10 procent (s 387). De har löner för "general labourers", snickare och murare, keramiker (den stora industrin i Staffordshire), och kolgruvearbetare. Contra Schwarz idé att Londons "enormous fall" i reallöner under perioden var representativt för landet och Linderts hävdande att "neither northerners nor southerners saw a clear rise in real incomes", så visar Staffordshire-reallönerna en ökning från 1750 till 1790-talet (s 395). De menar att andra delar av norra delarna av landet och Midlands såg än mer ekonomisk aktivitet och antagligen än större reallöneökningar än i Staffordshire (s 397), vilket också Bowleys data visar.
Botham och Hunts huvudresultat och slutsats är att revisionister som Lindert, Williamson, Crafts och Schwarz har drivit sitt case för starkt: det pågick faktiskt en industriell revolution under 1700-talets andra hälft, och reallönerna ökade, om än inte i det av Schwarz studerade London.
Greasley 1989
Crafts och Mills 1994
Feinstein 1998
Feinstein börjar sin artikel med den talande titeln "Pessimism Perpetuated" med att diskutera komplexiteten i frågan: hur förändrades arbetarklassens levnadsstandard under den industriella revolutionen? Levnadsstandarden beror ju på så många saker: reallön och köpkraft, hälsa, miljöomständigheter, etc. Han fokuserar på löner för arbetare (manual blue-collar workers), inte tjänstemän (salaried white-collar workers), men justerar också för kostnader vid urbanisering, arbetslöshet, och hushållsstorlek. Han kollar på perioden 1770 till 1870.
Den viktigaste moderna studien i debatten, säger han, är Lindert och Williamson (1983) med deras "super-optimistiska" tolkning av utvecklingen 1820-50. Crafts kritiserade några grejer med LW:s KPI varpå de reviderade detta och då fick fram en 62 procents reallökning 1819-51 istället för 84 procent som i artikeln från 1983. Crafts egna data på real konsumtion per person ökade med 50 procent under periode, dvs också en stor standardförbättring. Mokyr ifrågasatte superoptimismen utifrån handelsstatistik som visar konsumtionen av socker, te och tobak. Horrell och Humphries la fram nya inkomstdata för familjer, inklusive kvinnor och barn, men använde LW:s KPI. Hunt och Botham visade att keramiker fick höjd levnadsstandard 1770-1815 medan John Brown tog fram data för fabriksarbetare och vävare i nordvästra England och med justering för nackdelar med att bo i stan inte fick fram någon standardhöjning före 1840-talet. (s 629) En del forskning har ägnats åt kroppslängd, där de tyngsta studierna paradoxalt nog visar fallande kroppslängd under 1800-talets första hälft, i bjärt kontrast mot LW:s optimism utifrån reallöner (s 630). Också forskning om barnadödlighet fann försämrad levnadsstandard under 1800-talets första hälft, särskilt seklets andra fjärdedel. Överlag finns det alltså anledning att vara skeptisk mot LW:s optimism, men samtidigt så behövs mer lönedata för att verkligen kunna bemöta dem. (s 631)
Hans lönedataset, som fortfarande i hög grad bygger på Bowley och Woods pionjärarbeten från åren runt 1900, för perioden 1770-1880 omfattar 20 yrken eller branscher som tillsammans täcker ungefär 80 procent av den brittiska arbetskraften under perioden. (s 631ff) Eftersom Bowley och Woods data också utgör en stor del av Lindert och Williamsons serie är skillnaden mellan de två nominallöneserierna inte så stor (s 633). Dock har Feinstein också ett nytt levnadskostnadsindex. Detta innefattar 12 typer av mat samt öl, kol, ljus, kläder, skor och hyra. Hyrorna är uträknade -- Feinstein var ju historiska nationalräkenskaper-forskare -- som samlade hyresinkomsterna delade med antal bebodda hus (s 638). Feinsteins prisindex beter sig ungefär som LW:s fram till 1810, men från 1810 till 1850 faller det bara 37 procent (1.2 proc per år) att jämföra med LW:s 55 procent (1.9 proc per år). (För diskussion om orsakerna till skillnaderna se s 641f.)
Feinstein börjar sin artikel med den talande titeln "Pessimism Perpetuated" med att diskutera komplexiteten i frågan: hur förändrades arbetarklassens levnadsstandard under den industriella revolutionen? Levnadsstandarden beror ju på så många saker: reallön och köpkraft, hälsa, miljöomständigheter, etc. Han fokuserar på löner för arbetare (manual blue-collar workers), inte tjänstemän (salaried white-collar workers), men justerar också för kostnader vid urbanisering, arbetslöshet, och hushållsstorlek. Han kollar på perioden 1770 till 1870.
Den viktigaste moderna studien i debatten, säger han, är Lindert och Williamson (1983) med deras "super-optimistiska" tolkning av utvecklingen 1820-50. Crafts kritiserade några grejer med LW:s KPI varpå de reviderade detta och då fick fram en 62 procents reallökning 1819-51 istället för 84 procent som i artikeln från 1983. Crafts egna data på real konsumtion per person ökade med 50 procent under periode, dvs också en stor standardförbättring. Mokyr ifrågasatte superoptimismen utifrån handelsstatistik som visar konsumtionen av socker, te och tobak. Horrell och Humphries la fram nya inkomstdata för familjer, inklusive kvinnor och barn, men använde LW:s KPI. Hunt och Botham visade att keramiker fick höjd levnadsstandard 1770-1815 medan John Brown tog fram data för fabriksarbetare och vävare i nordvästra England och med justering för nackdelar med att bo i stan inte fick fram någon standardhöjning före 1840-talet. (s 629) En del forskning har ägnats åt kroppslängd, där de tyngsta studierna paradoxalt nog visar fallande kroppslängd under 1800-talets första hälft, i bjärt kontrast mot LW:s optimism utifrån reallöner (s 630). Också forskning om barnadödlighet fann försämrad levnadsstandard under 1800-talets första hälft, särskilt seklets andra fjärdedel. Överlag finns det alltså anledning att vara skeptisk mot LW:s optimism, men samtidigt så behövs mer lönedata för att verkligen kunna bemöta dem. (s 631)
Hans lönedataset, som fortfarande i hög grad bygger på Bowley och Woods pionjärarbeten från åren runt 1900, för perioden 1770-1880 omfattar 20 yrken eller branscher som tillsammans täcker ungefär 80 procent av den brittiska arbetskraften under perioden. (s 631ff) Eftersom Bowley och Woods data också utgör en stor del av Lindert och Williamsons serie är skillnaden mellan de två nominallöneserierna inte så stor (s 633). Dock har Feinstein också ett nytt levnadskostnadsindex. Detta innefattar 12 typer av mat samt öl, kol, ljus, kläder, skor och hyra. Hyrorna är uträknade -- Feinstein var ju historiska nationalräkenskaper-forskare -- som samlade hyresinkomsterna delade med antal bebodda hus (s 638). Feinsteins prisindex beter sig ungefär som LW:s fram till 1810, men från 1810 till 1850 faller det bara 37 procent (1.2 proc per år) att jämföra med LW:s 55 procent (1.9 proc per år). (För diskussion om orsakerna till skillnaderna se s 641f.)
Feinsteins reallöner visar ingen ökning från 1770 till 1810 och därefter en betydligt svagare ökning än vad LW:s gör: ungefär 30 procent högre 1850 än 1770. (s 642f, jfr 649) Feinstein menar att skillnaden framför allt beror på KPI-serien, inte på inkluderandet av kvinnolöner i ett tidigare patriarkalt index som Szreter och Mooney hävdat -- detta argument är intressant med tanke på dagens debatt mellan Humphries (pdf) och Allen (pdf).
Feinstein gör en justering för varierande arbetslöshet (s 645ff), och provar också med att ha med Irland. Han menar vidare att kvaliteten på maten som arbetarklassen konsumerade föll under perioden, även detta inte är mätbart (s 649). Vidare menar han att familjestorleken ökade så att varje arbetare var tvungen att försörja fler med sin lön, vilket bör ha sänkt genomsnittsarbetarfamiljens levnadsstandard med ungefär 10 procent (s 650). Vidare så urbaniserades landet under perioden och i staden var boendestandarden och hälsoförhållandena sämre; Williamson och Brown menar att 10-25 procent av lönerna i stan var kompensation för sådana nackdelar (s 650). Vidare blev fattigvården mindre generös efter Poor Law Amendment Act från 1834. Kombinerat så menar han att dessa faktorer innebär att den genomsnittliga arbetarklassfamiljen från 1780-talet till 1850-talet såg en levnadsstandardshöjning runt 10-15 procent snarare än 30 procent som reallönen ensam visar (s 650).
Feinstein menar att denna pessimism stämmer överens med det väldigt stora utbudet av arbetskraft under 1800-talets första hälft, som i Habakkuks analys av faktorutbud där arbetsutbudet bara tightas till på 1850-talet, eller i Eric Jones analys som också placerar vändpunkten på 50-talet. Feinstein menar att en vändpunkt på 50-talet snarare än 20-talet som hos LW också stämmer överens med de stora vågorna av arbetarklassaktivism från 1810-talet till 1840-talet. (s 651) Det stämmer också bättre med indikatorerna på barnadödlighet och kost; löser "the food puzzle" av föregivet stora reallöneökningar men minskande per capita-utbud av mat (s 652). Feinsteins slutsats är:
"Most British workers and their families did not experience an actual deterioration in their standard of living during and after the Industrial Revolution. But neither did they enjoy the rapid progress which the super-optimists have discerned. For the majority of the working class the historical reality was that they had to endure almost a century of hard toil with little or no advance from a low base before they really began to share in any of the benefits of the economic transformation they had helped to create." (s 652)
Noter
*Om denna uppdelning i Sverige jfr Olsson (1986: 154). Marxisterna Bo Gustafsson (1965) och Lasse Cornell (1982) med sina studier av sågverksarbetare representerade den pessimistiska socialhistoriska skolan i vårt land (se Magnusson 1990: 54). Om att uppdelningen saknades i Norge där i princip alla var "optimister" jfr Minde och Ramstad (1986: 93) och Myhre (1986: 162), "the English debate over living standards during the industrial revolution has been long and impassioned; in Norway on the other hand, scarcely anyone has doubted the beneficial effects of industrialisation on the living standards of practically the entire Norwegian population, both in the short term and the long". Myhre (1986: 166) nämner utifrån Ramstad Gjølberg som den enda norska "pessimisten", men konstaterar att Gjølbergs studier framför allt handlar om sjömän, vilket är en mkt speciell grupp. Per Boje (1986) konstaterar att i Danmark optimisterna varit starkast, i form av nationalekonomer från Kbh och Odense som skrivit avhandlingar med fokus på att skapa tidsserier. Ett mer socialhistoriskt förhållningssätt har representerats av s.k. fagkritiske historiker från universitetet i Århus och universitetscentra i Roskilde och Ålborg. Dessa har i högre grad använt sig av tvärsnitt snarare än tidsserier, varit influerade av Marx, och målat levnadsvillkoren i dystra färger.
**Han sätter ginin till 0.5-0.55 i enlighet med Soltows (1968) beräkningar för det tidiga 1800-talets Storbritannien.
**Han sätter ginin till 0.5-0.55 i enlighet med Soltows (1968) beräkningar för det tidiga 1800-talets Storbritannien.
Referenser
Botham, F.W. och E.H. Hunt (1987) Wages in Britain during the industrial revolution, Economic History Review.
Crafts, Nick (1980) "National income estimates and the British standard of living debate: A reappraisal of 1801–1831", Explorations in Economic History 17: 176-188.
Crafts, Nick (1985) "English Workers' Real Wages during the Industrial Revolution: Some Remaining Problems",
Crafts, N.F.R. och T.C. Mills (1994) "Trends in real wages in Britain, 1750-1913", Explorations in Economic History.
Feinstein, Charles (1998) "Pessimism Perpetuated: Real Wages and the Standard of Living in Britain during and after the Industrial Revolution", Journal of Economic History.
M. W. Flinn (1974), "Trends in Real Wages, 1750-1850", The Economic History Review, New Series, Vol. 27, No. 3 (Aug., 1974), pp. 395-413.
Flinn, M.W. (1984) "English Workers' Living Standards During The Industrial Revolution: A Comment", Economic History Review 88-92.
Gourvish, T.R. (1976) "Flinn and Real Wage Trends in Britain 1750‐1850: A Comment", The Economic History Review.
Greasley, David (1989) "British wages and Income, 1856-l913: A Revision", Explorations in Economic History.
Lindert, P och J. Williamson (1983) "English workers' living standards during the industrial revolution: A new look", Economic History Review.
Tunzelmann, G.N. von (1979) "Trends in real wages 1750-1850, reconsidered", Economic History Review.
Tunzelmann, G.N. von (1979) "Trends in real wages 1750-1850, reconsidered", Economic History Review.
Skandinavisk historiografi
Boje (1986) i SEHR
Magnusson, Lars (1990) "Social history as economic history in Sweden", SEHR.
Myhre (1986) i SEHR
Olsson, Ulf (1986) i SEHR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar